Lydia Jonsson

In och ut på hälsocentralen, akuten och flera samtal med 1177 och ändå ligger jag här igen, i min säng och kollar på film efter film vilket jag är så fruktansvärt jävla trött på. Magsmärtorna kommer och går, ena dagen ligger jag i fosterställning, andra dagen mår jag så illa så jag bara går och väntar på att jag ska kräkas, sen försvinner det en dag eller två, sen är vi där igen. Febern kommer var och varannan vecka och sänkan stiger.

 

Detta halvåret har inte direkt börjat bra för mig, det är verkligen inte roligt att vara mig just nu. Träffar läkare på läkare, sjuksköterska på sjuksköterska. Ingen kan visst hjälpa mig. "Det syns att du har en infektion i kroppen men inget mer vi kan göra nu" fick jag höra när jag kom in till akuten efter en natt som spenderades inne på toaletten med kräkningar och magsmärtor från helvetet. Jag fick åka hem, forsätta lidandet hemma, ensam och rädd över vad som komma skall. "Är det nu jag dör?" är en tanke som jag inte kan räkna på mina händer hur många gånger den slagit mitt huvud. För det är så det har känts många gånger när jag ligger där på toalettgolvet eller i sängen och smärtorna kommer. Det gör så fruktansvärt jävla ont att jag inte längre vet vad jag heter. "Ta en ipren", ah tjena.. Är det såhär livet ska vara? isåfall vet jag inte om jag tycker det är värt det. 

 

När man ringer in till hälsocentralen och ber om en tid till en läkare för jag har då så ont att jag knappt kan stå så får jag en tid om ca en månad. "Så jag ska gå runt och må såhär i 30 dagar till då?", japp det ska jag. 30 dagarna går jag mår bra ibland och skit resterande. Får träffa en läkare som frågar mig vad jag tycker att vi ska göra. Där sitter jag, outbildad med värk från helvetet men det är alltså jag nu som ska försöka lösa problemet om hur vi ska fortsätta. Mötet med läkaren jag väntat på i ca 30 dagar varar i 10 minuter och jag ber om att han ska skicka mig till gynmottagningen, för jag, somsagt outbildad, tror att det kanske är det bästa för mig. Han säger bara okej och skriver en remiss. En vecka senare får jag brev från gynmottagningen och jag kommer få en tid om 60 dagar står det. Okej, 60 dagar till ovetandes med smärtor, jag får väl helt enkelt bita ihop och hoppas på att jag klarar det. Så var 30 dagar i väntan på att få träffa läkaren som bad mig att lösa problemet värt att vänta på? Nja, jag vet inte det. 

 

Idag är jag fortfarande i väntat på min tid hos gynmottagningen och när jag skriver detta är jag igen sängliggandes och hemma från jobbet efter att ha fått feber igen och en nacke som jag inte ens kunde vrida en cm på fick åka in till akuten igen. Sänkan var hög, igen. Fick ta blododling som jag fortfarande inte fått något svar på men kan chansa på att de inte kommer hitta något där heller. Jag får fortarande gå runt, ovetandes om vad felet på mig egentligen är, för jag känner ju själv att något är fel, riktigt jävla fel. 

 

Endometrios är en sjukdom som jag hört talas om till och från sen jag fick min första mens när jag va ca 13-14 år. Då jag varje gång trott att jag ska dö med smärtorna under mensen. Jag är 22 idag och fortfarande har jag inte blivit utredd. Sinnessjukt.

 

Jag kräver inte mycket, jag vill bara ha lite hjälp av någon som faktiskt vill hjälpa mig. För varje gång jag kommer till en mottagning får de  mig att bara känna mig ivägen och ibland vill jag nästan be om ursäkt för att jag finns för de är den känslan de ger mig. Jag har inte valt att behöva må såhär, jag lovar. Jag önskar att jag slapp. Livslusten har slocknat hos mig och jag har svårt att göra roliga saker för jag vet aldrig när smärtan exploderar i kroppen. Tänk om man kunde ta semester från sin egen kropp, va livet hade varit enklare då.